Du ska få läsa en text skriven av en mamma i Tokyo, som fick chansen att träna Imvi med sina barn. Hennes ord träffade oss rakt i hjärtat och deras erfarenhet om träningen med Imvi, är precis det som vi vill uppnå.
De tre månaderna senare, min dotter, som inte gillade att läsa, började läsa böcker.
Det här är historien om hur min yngsta dotter, som går i årskurs 3 och länge haft svårt att komma igång med läsning, sakta men säkert började läsa böcker under loppet av tre månader.
Allt började med att en vän som jobbar på det svenska företaget Imvi Labs, berättade om sitt arbete. De utvecklar VR-glasögon för träning av visuell samordning, och jag fick chansen att låta mina barn testa dem som del av en utvärdering.
Att "läsa" handlar inte bara om att kunna se bokstäverna
Det första jag tänkte "aha!" inför var något min vän berättade om Imvi. Vi tänker ofta att "svårt att läsa" handlar om att lära sig bokstäver eller att koppla ihop bokstäver med ljud. Men när man faktiskt läser en text krävs mycket mer:
- Att fokusera blicken på bokstäverna
- Att låta blicken följa raden
- Att se med båda ögonen som en enhet
- Att hålla kvar uppmärksamheten på rätt bokstäver
Allt detta är också en form av "synförmåga" som används samtidigt som man läser. Läsning involverar alltså flera olika synfunktioner – ögonrörelser, binokulärt seende, visuell uppmärksamhet med mera. En vanlig synundersökning i skolan täcker inte nödvändigtvis alla dessa "läsrelaterade" synfunktioner.
Imvi använder en smartphone tillsammans med VR-glasögon för att träna just den här typen av binokulär samordning och visuell uppmärksamhet, med målet att förbättra läshastighet, uthållighet i läsningen och koncentrationsförmåga. Jag fick höra att metoden redan används i svenska skolor och att man sett förbättrad läshastighet hos elever efter tolv veckors träning.
När jag hörde det tänkte jag genast: "Det här vill jag att min yngsta ska testa!"
Dottern som alltid haft svårt att läsa
Vi har två döttrar, en i femman och en i trean. Den äldsta älskar att läsa – lämnar man henne ifred läser hon i timmar. Den yngsta, däremot, har alltid haft svårt att ta sig igenom en bok. Hon hade svårt att lära sig hiragana, och katakana tog ännu längre tid. Även i trean hände det ofta att hon läste fel eller fastnade under högläsning i skolan.
Läsning är grunden för så mycket annat lärande, så jag hade länge tänkt: "Om det bara kunde bli lite lättare för henne att läsa."
Så när jag hörde om Imvi ville jag genast sätta igång. Min försiktigare man var desto mer skeptisk: "Ögon är väldigt känsliga – är det verkligen säkert? Hur mycket forskning finns det bakom det här?" Vi gick igenom frågorna en efter en. Egentligen var träningsprogrammet tänkt att pågå i tolv veckor, men jag hade av misstag trott att det var kortare (!). Till slut bestämde vi oss: "Vi provar i alla fall!" Och eftersom vår bokälskande äldsta dotter också ville vara med, blev det ett gemensamt syskonprojekt.
Äntligen kom VR-glasögonen!
Efter några dagars väntan anlände paketet från Sverige. Vi gjorde det första testet, justerade glasögonen och så var det dags att sätta igång.
Träningen gick till så att man satte en smartphone i glasögonen och tittade på video genom Imvis app. Hemma hos oss blev det mest YouTube. Första dagen började vi med lugna klipp med lite rörelse, så som naturfilmer, för att ögonen skulle vänja sig.
Jag testade själv och blev förvånad över den märkliga 3D-känslan, som att se en biofilm. Barnen var överlyckliga: "Oj, wow!" och "Det är ju som bio!" Det blev en väldigt smidig start.
"Mamma, nu kör vi med glasögonen!"
Från och med nästa dag blev det daglig träning med glasögonen framför YouTube-klipp. Båda flickorna tyckte det var kul – riktigt kul. "Mamma, skynda dig!" och "Ska vi köra glasögonen idag också?" hörde jag nästan varje dag.
Vi brukar begränsa hur mycket YouTube barnen får titta på hemma, så den här stunden med glasögonen blev något de verkligen längtade efter. Med en vanlig träningsrutin brukar det ofta bli tvärtom, föräldern säger "gör det nu" och barnet säger "nej, jag vill inte". Här var det precis tvärtom. Även om jag själv glömde bort det ibland, glömde barnen aldrig: "Mamma, glasögonen!" Det gjorde det mycket lättare att hålla igång rutinen.
Varje träningspass tog 15 minuter. Efter 15 minuter kom ett tydligt larm, och appen registrerade tittartiden, så vi kunde hela tiden hålla koll.
Vi passade också på att satsa på läsning
I samband med att vi började med glasögonen ändrade vi också lite på vår läsmiljö hemma. Vi köpte gott om böcker som hon själv visade intresse för. Vid högläsningen i skolan vågade hon också prova lite längre texter.
Sakta men säkert blev tiden hon spenderade med att läsa längre. Jag hade berättat för henne att glasögonen var till för att träna synen, så kanske väcktes tanken: "Jag kanske kan läsa bättre än förut." I efterhand tror jag att just den känslan var väldigt viktig.
Var det glasögonens förtjänst? Att vi skaffade böcker hon var intresserad av, att vi höll igång högläsningen, hennes egen mogna eller självförtroendet som växte fram med känslan av "jag kommer att kunna läsa". Det går inte att dra en tydlig gräns mellan de olika faktorerna i en vardaglig hemmasituation. Men en sak var tydlig: min dotters inställning till läsning förändrades märkbart.
Efter sex veckor: "Vänta, har det verkligen förändrats?"
Efter sex veckor gjorde vi ett mellantest. Siffrorna visade förbättring. Men viktigast av allt: i vardagen märkte vi tydligt att hon läste mer.
Hon sa själv: "Förut kunde det bli suddigt när jag kisade på långt håll, men nu känns det som att jag ser bättre." Hon hade alltså själv en känsla av att synen hade förändrats.
Och så kom förstås den klassiska kommentaren: "Det är ju dåligt för ögonen att titta på YouTube, men att kunna göra synträning SAMTIDIGT som man tittar på YouTube – det är ju jättebra deal!" (Skratt.)
Och så hade tolv veckor träning med Imvi gått
Ytterligare sex veckor gick. Naturligtvis blev det inte perfekt varje dag, barnen blev sjuka ibland, jag fick ont i ryggen och kunde knappt röra mig, vi åkte iväg på resa, kom hem sent. Under tolv veckor hinner mycket hända. De dagar det inte gick, gjorde vi inget och fortsatte bara nästa dag igen. Så höll vi på.
Efter tolv veckor gjorde vi det avslutande testet. Även där syntes en förbättring i siffrorna. Men det som gjorde mig gladast var inte siffrorna, det var min dotters läsförmåga.
Tidigare tittade min yngsta dotter mest på bilderna i serietidningar, och det mesta hon läste var bilderböcker. Nu läser hon böcker fyllda med text på egen hand. Det är en enorm förändring.
"Jag kunde läsa" leder till "jag vill läsa"
Naturligtvis är det inte säkert att alla förändringar under de här tre månaderna beror enbart på Imvi. Att hon själv mognade under den här perioden. Att vi skaffade böcker hon var intresserad av. Att vi höll igång högläsningen. Och framför allt, hennes eget självförtroende: "Jag kanske kan läsa bättre nu." Jag tror att det är en kombination av allt detta.
Men en sak är säker: att börja med Imvi blev en viktig anledning för min dotter att ta sig an läsningen.
Ett barn som inte gillade att läsa började helt plötsligt tänka: "Jag kanske kan läsa". Att kunna läsa gör det lite roligare. Och när det är roligt, läser man mer. I den cykeln ökade läsandet, nästan utan att vi märkte det.
Och plötsligt var det så, dottern jag trodde inte gillade att lästa böcker, började läsa böcker.
Som förälder var det den största glädjen av allt.
Att kunna läsa är något man har nytta av hela livet. Därför är den viktigaste insikten inte "jag måste få henne att läsa mer", utan att min dotter fått känslan: "Det är kul att läsa".
Det är nog det finaste jag tar med mig från de här tolv veckorna.
Tack för den värdefulla möjligheten att få vara med som testfamilj.
